Har nu fått en helt underbar peruk som har bidragit till att många av mina mörka moln har skingrat sig. Äntligen har jag en peruk som är bekväm och som inte kliar och gör ont. Dessutom är den jävligt snygg också.
Med den kan jag bada, basta och leva som vanligt. Detta firade jag i måndags med att ta med mina döttrar till badhuset. Jag älskar att bada och det gör mina barn med och nu slipper jag känna mig hindrad av min Alopecia.
Men en sak är fortfarande ett problem. Mina sminkade ögonbryn som försvinner i vattnet. Och nu är det snart sommar och varmt. Jag funderar på om jag skulle göra en permanent make up. Men frågan är hur resultatet blir?
Eftersom jag även har tappat mina ögonbryn måste jag varje dag måla dit nya. Jag använder Christian Eyebrow makeup kit. Det sägs att det är vattenfast men det kan jag inte riktigt hålla med om. Kanske om man har bryn som man fyller i att det sitter hårdare. Jag använder inte heller de medföljande mallarna eftersom de inte riktigt passar min ansiktsform men de är säkert jättebra.
Hela mitt liv har jag varit livrädd för att visa mig svag. Det betyder att jag ofta tar på mig en mask när jag känner mig svag och när jag sedan tar av mig masken rinner all svaghet ur mig vilket kan vara ganska jobbigt för både mig själv och mina nära och kära.
Häromdagen såg jag ett program på TV om en ung kille som var så rädd för höjder. Jag tyckte det var så otroligt starkt av honom att stå i TV och visa sin innersta rädsla och svaghet. Och då kom jag på, att kunna visa sin svaghet är en otrolig styrka.
Jag lärde mig en sak igår. Istället för att säga "jag måste ..." så ska jag nu istället säga "jag vill ...". Då tar jag ställning i mitt liv och lägger inte ansvaret på någon annan. Det blir dessutom mycket roligare.
Nu vill jag till exempel ta en kopp kaffe.
Hej på en stund.
Att kunna gå osminkad utan att se dödligt sjuk ut.
Att gå och lägga sig med nytvättat, blött hår.
Att kunna gå ut och hämta posten precis som jag är, det vill säga osminkad och utan peruk.
Att kunna möta människor utan att behöva se hur deras ögonrörelser pendlar mellan mina ögonbryn, ögonfransar och artificiella hårfäste.
Att kunna dra fingrarna genom håret.
Too be continued....
Det har tagit mig lång tid att förstå att det är en kris jag går igenom. Att förlora allt hår har varit och är fortfarande en stor sorg och har lett till en identitetskris för mig. Oavsett vad som utlöser en kris har den ungefär samma uppbyggnad. En rad faser som man går igenom olika fort och för att kunna ta sig vidare till nästa fas måste man ha klarat av den innan. Faserna är följande:
Chockfasen
Reaktionsfasen
Reparationsfasen (bearbetningsfasen)
Nyorienteringsfasen
För närvarande ligger jag och skvalpar i reaktionsfasen, kippande efter andan och kämpande mot den undervattenström som kallas acceptans. Den är nämligen den som ska ta mig till nästa fas. Men det kämpar jag emot med allt vad jag kan. Men det sunda är att jag har börjat ifrågasätta varför jag simmar motströms.
Jag funderar på att sluta hoppas. "Det sista som överger människan är hoppet" sägs det. Och det ska vara bra. Men jag menar att hoppet kan äta upp dig inifrån. Så länge den strandsatte hoppas på att se en båt vid horisonten kommer han att bli besviken när det inte kommer någon.
För att få lite inre frid funderar jag nu på att sluta hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)