Jag funderar på att sluta hoppas. "Det sista som överger människan är hoppet" sägs det. Och det ska vara bra. Men jag menar att hoppet kan äta upp dig inifrån. Så länge den strandsatte hoppas på att se en båt vid horisonten kommer han att bli besviken när det inte kommer någon.
För att få lite inre frid funderar jag nu på att sluta hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Käraste vän! Tack för att du delar med dig av ditt allra svåraste. Först fann jag inte din nya blogg och därefter blev jag datorlös i utlandet. Men äntligen här och läser nu.
Hoppas skrivandet, tillsammans med terapin och massor med eget mentalt jobb, kan ge lite ro och kanske så småningom lite perspektiv...
Det slår mig att våra olika sorger tar sig liknande uttryck ibland. Reaktionsfasen är en rostig j-a rävsax!
Kramar stora!
Johbur
Ps. Får jag länka hem till dig?
Kära vän. Ja, du får länka nu. Jag har låtit tanken mogna och har insett det terapeutiska värdet i att skriva och att andra får läsa det. Som du säger, oavsett om våra sorger är väldigt olika i dess bakgrund så beter de sig på samma sätt. Tillsammans kanske vi kan ta oss till nästa fas?
Jag råkade kommentera som "anonym" men det är alltså jag som skrivit inlägget ovan.
Skicka en kommentar